Jag sätter mig vid pianot. Och det knasiga, det som gör mig ledsen, är att jag inte känner något sug att spela alls. Och när jag tänker efter har jag inte spelat på evigheter. Vad har hänt?

Jag spelar de få trudelutter jag kan. Fingrarna vet över vilka tangenter de ska röra sig. Men för tillfället är inte mina tankar där. Jag går inte in i mig själv och slappnar av. I stället sitter jag på ångestladdat helspänn med kalla, trevande händer som utforskar toner. De ger ifrån sig meningslösa klanger. Vad är poängen? När jag går därifrån, ger upp, känns det som att jag kan andas igen. För jag behöver inte påminnas om och oroas av det ringrostiga, det förlorade.

Jag skulle aldrig ha gått den där pianokursen. Pianospelandet blev ett måste med en massa regler som allt annat. Innan var jag självlärd och hade kanske inte den ultimata fingersättningen eller helt perfekt vinklade händer. Men jag hade känslan. Och det är ju så otroligt viktigt med den. Utan den blir det fingrar som trycker på tangenter av ren vana och luftmolekyler i rörelse. Med den blir det vackra mönster som ritas på svart och vitt och som ger upphov till melodier som berör mer än bara luften. Man känner något i hjärttrakten.

Klyschan det kommer i perioder är min tröst. Det är ju ändå en klyscha av en anledning.