Det vattnas i munnen.

Det har införskaffats en dessertbok. Här ska vispas, spritsas, dekoreras, flamberas, duttas, röras, siktas, rivas, hällas, blandas, kokas, finfördelas, smältas, penslas, pudras, strös, svepas, mixas, pressas, hällas, draperas, ringlas, gräddas, fyllas, toppas, bredas, smulas, smörjas, stjälpas, röras, kavlas, naggas, pösas, mätas, silas, skäras, plattas, rullas, sjudas, knådas, friteras, droppas, klickas, malas, stekas, jäsas, garneras, glaseras, rostas, finhackas, ångkokas, smetas och slickas om fingrarna.

I alla fall en väldigt fin bok med alla möjliga sorters desserter såsom kolamarängpajer, kalla limesuffléer och marmorerade hallonostkakor. Kan starkt rekommenderas!

En annan sak har jag att meddela som gör mig förtjust men sorgsen på samma gång. Jag vet härmed vad jag vill bli i framtiden förutom att skriva och fotografera. Det är så att jag vill ha ett eget dessertkonditori.
Konceptet lyder såhär. Jag och mina kära kollegor bakar alla klassiker som exempelvis sufflér, macarons, crêpes och även egenkomponerade skapelser själva. Med en gnutta kärlek. Och denna skall märkas i våra handgjorda och charmigt slarviga verk som ska ta död på myten att alla bakelser måste se perfekta ut. Människor kommer då inte vara så rädda för att sluka upp sina införköpta bakverk för att de "tär på dem att äta upp sådana perfekta saker". Imperfect is the new perfect.
Och klämda löss, konserveringsmedel, E330, transfetter, grissvål och malda djurben, luftblåsning, ägg från ledsna hönor i alldeles för trånga burar, grädde från kor som förtvivlat råmar efter sina kalvar... Vi skippar sådant oroväckande och onödigt trams. Jag tänker mig ekologiska, nyttiga(re) och fräscha råvaror.
Det perfekta ger upphov till prestationsångest. Jag vill slippa allt det där. Bakande kan vara en konstform där ens personliga stil ska lysa igenom. Hembakat är eftertraktat. Tänk så fantastiskt, du går till ett sött litet ställe och du bjuds på personligt hembakat. Där känner du dig hemma och trygg.
I dessa tankebanor vandrar jag. Och jag blir lycklig i hjärtat av att människor kanske skulle glädjas av ekologiska, realistiskt vackra skapelser. Färgade av naturen, i harmoni med den. Nostalgin som väcks till liv av smaklökarnas kärlek till små oskyldigt naturliga citronbiskvier.
Och så inser jag att verkligheten inte fungerar såhär. För det är de som är giriga och snåla som tjänar mest. De väljer de billigaste råvarorna och de mest effektiva maskinerna och det enda de ser är dollartecken. Och kunderna själva öppnar inte ögonen för det de slukar i sig utan förtjusas av maskinens äckligt perfekta arbete och lössens meningslösa färgämnen. Mångfalden, farlig för både människa och natur, besegrar mig.
Min idée i jämförelse med alla stora företags anses skrattretande. Och det tär på mig att säga att de har rätt. För ekonomiskt sett skulle min idé aldrig överleva och alla ser inte heller skönheten i det verkliga, det som jag skulle stå för.
Om bara livet såg lite annorlunda ut. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag tror att jag skulle kunna bidra med någonting till konditoribranschen. Men just nu känns det inte som de skulle ta en sådan här slags idé på allvar, sorgligt nog.
Jag går en linje på en pluggskola där majoriteten av alla elever drömmer om att bli advokater, ingenjörer, språkvetare. Kanske till och med nobelpristagare.
Men jag, jag vill bli en skrivande dessert-och bakmänniska som fotar de verk jag skapar. Och även om jag skulle råka bli en fattiglapp skulle jag inte ångra en enda sekund att jag inte fick något prestigefyllt kontorsjobb. Något som kanske tilltalar andra. Men inte mig.




Jag vet vad jag vill men jag har ingen aning om var jag kommer hamna.