Upptäckter.

För det första måste jag känna press för att få någonting gjort. Jag måste typ vara ute i sista sekund för just där och då kan jag fokusera. Och jag väljer att göra det också. Varför ska jag plåga mig själv med att göra saker och ting och få fram medelmåttiga resultat och inse att det är slöseri med tid?

För det andra kan jag inte skriva med musik i öronen. Det är typ småsurr i nästantystnaden som inspirerar, ett element som står på eller en kran som rinner. När jag lyssnar på musik hamnar jag i något slags koma där jag ser scener framför mig eller fastnar med blicken någonstans och tänker på ting.

För det tredje finns det enligt mig två normer nuförtiden, en där man ska vara som alla andra och smälta in (främst grundskolan) och en där man måste sticka ut och vända ryggen till för sådant som är "mainstream" (främst gymnasiet). Och jag, jag blir lycklig i hjärtat av människor som varken följer den ena eller den andra utan bara tillåter sig att vara sig själva. För varför känna behov av att sticka ut eller smälta in när varenda människa här i världen redan är unik? Det är det som är så fint med mångfalden.

Så skönt att skriva av sig lite, drar en lättnadens suck.