Sorg
Sorg kan vara som att ligga i koma.
Man får en skråma,
Eller ett oväntat slag.
Man vaknar upp och inser hur mycket
Man har missat sedan denna sorgliga dag.
Om än klumpigt uttryckt måste jag säga att det nog stämmer.
Jag tänker tillbaka på låg- och mellanstadiet. I klassrummet brukade jag sitta och skriva en massa diktböcker när vi hade eget arbete. På dessa skrev jag i snirklig stil helt enkelt "Diktboken 1" och "Diktboken 2" och så vidare. Genast fick jag rollen som den tysta, lyssnande och iakttagande amatörpoeten. Med darr i rösten och skak i knäna läste jag på frökens begäran upp mina verk. Mina klasskamrater tyckte att jag hade finurliga rim och blygsam som jag var smålog jag bara lite och min blick fastnade på den där ruffiga, blå mattan som vi alla satt på. Jag skrev diktbok efter diktbok. Om katter, om dikter som kunde tala. Pennan var, är och förblir min vän och de skriva orden var, är och förblir min passion. Och på sista tiden har det inte bara handlat om rim utan också om ett djup som jag och min penna har fått utforska. Ett bottenlöst, bitterljuvt djup som skrämmer lika mycket som det lockar.
1 kommentar:
Det där känner jag igen, skrev också massor av dikter/berättelser under låg/mellanstadiet och fick läsa upp dem för klassen på frökens begäran, mycket pinsamt men mycket trevligt också :)
Jag visste inte att du skrev dikter :O Du får gärna visa dem för mig någon gång, så kan jag visa några av mina ;)
Skicka en kommentar