Denna Men vi alla föraktar så.

Livet är sanslöst bitterljuvt. Ett konstaterande jag väljer att inte ta tillbaka.

Man tror sig känna en sprittande sötma. Men så gör den beska eftersmaken sig påmind.

Man tror sig se en kust som är klar. Men så tornar molnen upp sig och skuggar allt det man brukade finna så uppenbart.

Det finns alltid ett Men, vare sig stort eller litet. Det är alltid där. Villkorslöst. Det drabbar oss alla.

Det skrämmer. Det krossar drömmar. Det får inget att tas för givet. Det förargar, förbittrar, skadar.

Men hade varit i farten när du som femåring inte fick det dataspel du så fint hade skrivit ner på din önskelista.

Men var där när dina föräldrar slutade pussa varandra hej då innan de sprang i väg för att hinna med åttabussen.

Men hindrade dig från att fråga "Får jag vara med?".

Men är en sömnlös natt.

Men är att inte träffa rätt ackord.

Men är att bli lämnad ensam kvar.

Det är en konst att frigöra sig från denna Men.

Hon lockas till fragil förvirring, brustna hjärtan, sårbar apati.

Inför henne står vi så försvarslösa, så blottade, så uppgivna.

Men jag vill söka se bortom dig Men.