I dag kom jag att tänka på en sak.
Ni vet när man sitter på bussen med en kompis och skrattar åt något roligt internskämt. Och så vänder man ansiktet från vännen och får ögonkontakt med någon random främling. Då har man världens töntigaste leende fastklistrat på läpparna som ännu inte bleknat bort efter skrattet. Och man känner sig så dum för man vill ju inte titta på en främling med ett sådant iq-befriat och creepy flin.
Snart ska jag hänga med min äldsta Sticklingevän Isbel på tal om ingenting.
Suddenly the air smells much greener now
And I'm wondering around
With a half pack of cigarettes
Searching for the change that I've lost somehow
These streets have too many names for me
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar