Midsommarafton

Till 94 % är jag en landkrabba som gillar att känna stadig och fast mark under fötterna. Men tack vare de där sex procenten kunde jag verkligen njuta av elvatimmarsseglingen till Åland. Jag och Linn (kusin min) satt uppe på däck och pratade om livet. Där och då fanns bara vi på en båt och de skummande vågorna, en solnedgång som sträckte sig som ett rödskimrande band borta i horisonten och en fullmåne bakom oss. Men himlen var alldeles ljus. Den mörknade aldrig.

Åland är ungefär lika stort som tio stycken Lidingö, men det känns så mycket mindre på något vis. Att det ligger nära havet vet man i alla fall för att ett så löper mitt hår amok och två så hörs fiskmåsarnas skri även i den centrala delen av ön och tre så finns det en havsfriskhet i luften.

När vi hade hoppat i land tog vi våra cyklar och cyklade upp (för övrigt cyklade vi mest hela tiden typ) till våra kusiners humble abode på cykelvänliga vägar. Åland är gulligt småstadsaktigt och lite mysigt men inget för mig har jag alltid tänkt och det tänkte jag även nu när jag susade förbi villa efter villa.

Det åts och dracks en himla massa. Gravlax, jordgubbar med grädde och allt därtill. Snapsvisor och skålande. Som vanligt blev min tokiga farfar lite väl överförfriskad, men det hör väl till som allt annat.

På det stora hela var det i alla fall fint att komma ut till havs och göra somriga saker!

Men det känns aldrig som för tio år sedan.