Och så ska man ju vara lite kulturell sådär.

”Att vara eller icke vara – frågan betyder: är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt? Att få dö – att sova, inte mer, och tro att sömnen gör slut på hjärtats värk, de slag och stötar som köttet fått till sin arvedel – det vore ett slut, en nåd att stilla bedja om. Att dö, att sova, sova, kanske drömma – ja, det är stötestenen! Vilka drömmar ger dödens sömn när vi har kastat av oss allt jäkt, och kapat livets ankartross? Den tanken hejdar oss, och det är den som gör eländighetens liv så långt..."

Jag älskar att gå på teater. Om jag kunde få välja en talang att få inneha, vilken som helst, skulle det vara skådespelartalangen. Det verkar bara så sanslöst fascinerande att ställa sig framför en förväntansfull publik, att bara gå in i en roll, söka relatera sig till den. Skrika och gny, liksom dansant föra sig över scenen. Ja, allt det där man nu gör.

Det kanske mest intressanta och otäckaste som hände var faktiskt utanför den mörka pjäsen om Hamlet. En åskådare i publiken svimmade, det var sannerligen ovant och himla komiskt att se Gustaf Skarsgård och CO tappa sina roller och utbrista herregud, mår hon bra?!

Kort och gott, trevligt och lite otäckt.

All lycka till Vickan och Daniel förresten!