I go happy mango!

Okej, så överkäkens tandställning har åkt av. Underkäkens åker bort i augusti men det var ändå överkäkens som syntes och märktes mest. Åh, får jag lov att säga Ä-N-T-L-I-G-E-N. Efter mer än två år av rispande skrot i munnen bestående av plattor, bågar, gummisnoddar, gombrygga och allt därtill som orsakat irriterande blåsor och molande spänningar är detta sanslöst efterlängtat. Tänka sig att små metallbitar kan orsaka så mycken smärta (just ordet smärta är kanske att ta i, men ändå) och sparka omkull ens självförtroende något så ordentligt. Så kan det väl vara, att tandställningen är som en sorts metafor för en osäkerhet jag nu har frigjort mig ifrån.

Att ta bort den var ingen piece of cake. Av alla konstiga behandlingar och saker de har satt i min mun under alla dessa år så var de ingenting i jämförelse med själva borttagandet. Först knipsar de till på plattan med en fet jävla tång så att det knakar i huvudet så att man tror att tanden har gått av. Sedan följde det värsta, nämligen att slipa bort limmet. Lukten av slipad tand fick det att vända sig i magen, dammoln flög ut ur min mun och det känsliga tandköttet blödde så mycket så att man hade kunnat tro att jag gått och blivit en vampyr och käkat upp en mumsig människa till frukost.

Fast det var mer än värt det. Den där känslan alltså, när jag skuttade ut från tandregleringen. Jag log som en jubelidiot. Som en fri jubelidiot. Människor måste indeed ha undrat vad jag hade för anledning att vara så glad. Men jag har ju all anledning att vara glad! Med ett par stiliga och lena gaddar utan överbett känns allt så himla bra. Och det var väl det jag hade att säga nu, peace out och kyss.

Kanske Colgate-reklam nästa? Haha, nej då.