Borta bra, hemma bra. Längtan hem, längtan bort.

Jag är i Champagne. Här är vackert, vinodlingarna och dimman genom solskenet skapar ett nästintill trolskt landskap. Nicolas Feuillattes halvtorra champagne var champagnig här i Champagne.

I förrgår inledde jag augusti i Paris. Hela Paris är som ett konstverk, det är ett faktum. Det jag och far min gjorde var att gå. Inget turistiskt (trams), det har jag redan gjort för länge sedan. Vi bara gick. Förbi Notre Dame, längs med Seine, upp till Marais, en vilostund i gräset vid Place des Vosges, en nutellacrêpe och café au lait, förbi jazzband och dragspelsmusik, crêperiet på Île Saint-Louis, en blick mot Eiffeltornet. Dagen var storstadskvalmig men kvällen blev ljum. Och jag kände mig hel igen. Paris est toujours Paris. Parisisk luft är lättare att andas.

Och ja, jag har kommit underfund med att jag är en parisisk frankofil, tackar tackar. Vissa fransmän må vara övernationalistiska och lite väl snorkiga, men de har all anledning att i alla fall vara det förstnämnda. Kärleken och diplomatin bara flödar.

Men bland alla dessa lovord finns en längtan efter mjuka katter att krama ihjäl och en egen säng, en egen frukost, en egen dag. Som den ensamvarg jag är.