Det är knappt att jag kan beskriva mitt livs konversation med ord men jag får ta och försöka.

Sju timmar. I nästan ett tredjedels dygn pratade vi om allt från svettiga livespelningar, konstiga familjeförhållanden och nagellack. Om att känna sig levande, hur man ska försöka leva och stå inför livets alla stora och små frågor, huruvida det finns gott kvar ute i världen eller ej, att sanningen är eller i alla fall borde vara svaret till allt, att blicka inåt liksom utåt. Människorna, musiken, de skrivna orden och kärleken i alla dess former.

Du hänför mig. Aldrig förr har jag träffat någon som har talat direkt till mitt hjärta så. Du snuddar vid mina sköraste, ömmaste punkter. Ingen har nått in dit förut. Men du förstår och du vet, för du har också varit där jag befinner mig nu. Du känner mig och bryr dig om mig. You'll be fine.

Du vårdade mitt inre i sju timmar, tinade upp mig inifrån med den ovärderliga sanningen. We're the same. Du är du och jag är jag. Därför tog vi inte farväl förrän vi hade bytt på natt och dag. Och jag förstår dig nu, till slut. Jag accepterar dig precis som du är.

Du är min vän.