Blåögdhet eller mening

Det finns en scen i filmen Matrix när huvudpersonen Thomas får välja mellan att ta ett blått piller eller ett rött piller. Det blå tar honom tillbaka till det han trodde var verkligheten, det röda tar honom till det som visar sig vara den riktiga världen.

Låt oss nu passa in detta klipp från filmvärlden i vår verklighet. I våra egna liv kan vi liksom huvudpersonen ofta finna oss själva i valet och kvalet, stående inför diverse dilemman.

Här är nu det jag vill komma till, ett hett tips, om jag nu tillåts leka "gammal och vis". Inte för att jag anser mig själv särdeles gammal eller särdeles vis, måhända en gnutta mogen inom vissa områden på grund av/tack vare (kan inte bestämma om det ska få en positiv eller negativ klang) att jag tänker och känner djupt.

Svälj det blå pillret för herregudars skull utropsteckenutropstecken

Låt Thomas vakna upp i sin egen säng igen, låt honom fortsätta tro att det liv han levt är äkta. Vik hädan för tvisten i storyn och undvik att ifrågasätta, tänka om eller göra revolt i den mån du kan.

Själv svalde jag det röda pillret. Jag svalde det röda pillret för jag ville snudda vid verkligheten med varenda ett av mina tio fingrar, och livets nästa scen dominerades av en tilltrasslad intrig som kretsade kring ett febrilt sökande efter meningen.

Om nätterna värker dödströttheten i varenda en av min kropps celler, men fylld av min intrig blickar jag bortom sovrumsväggen och känner oron sippra in. Den ältade frågan lyder, varför i hela friden kunde jag inte förmå mig att ta det blå nicka-och-le-pillret och därmed sätta punkt, acceptera min plats, äta upp vardagen med dess förpliktelser och följa den väg jag förväntas följa?

Sömndrucken om morgnarna ser jag det som klarast. Det fanns aldrig någon mening i blåögdheten och ett sådant slut tycktes mig outhärdligt. Tänk er huvudpersonen svälja det blå pillret och snipp snapp snut så är sagan slut. Talar inte det för en ganska så meningslös film?

Blåögdhet eller mening - det är bara att (s)välja.