Men jag då

Jag kan inte säga att det inte är ett uns spännande, lärorikt eller stärkande. I den mån jag kan försöker jag ta det med ro. Kanske rent utav med lite humor, jag är blott sjutton och redan en cat lady.

Men när det väl kommer till kritan känns det allt annat än glamouröst eller humoristiskt, utan snarare fruktansvärt orättvist att jag blev den som blev lämnad kvar med en ensamhet och en självständighet jag aldrig valde. De personer som förr ingick i min stabila kärna fann alla sina respektives, vare sig det handlade om en ny partner eller en ny stad.

Försöker återskapa den där stabila kärnan i ny form, en sorts armé jag tycker om och bryr mig om och så vice versa.