Vi kallar det sandkorn.
Men det kallar sig självt varken sand eller korn.
Det klarar sig utan namn
av allmänt, särskilt,
flyktigt, beständigt,
felaktigt eller riktigt slag.
Vad hjälper vår blick, vår beröring?
Det känner sig inte betittat eller berört.
Och att det fallit på fönsterblecket
är ett äventyr bara för oss, inte för det.
För det är det detsamma som att falla var som helst,
utan att vara säker på om det redan fallit
eller faller än.
Från fönstret är det en vacker utsikt över sjön,
men utsikten ser inte sig själv.
Färglöst och formlöst,
ljudlöst, doftlöst
och smaklöst har den det här i världen.
Bottenlöst har sjön det
och strandlöst stränderna.
Varken vått eller torrt har vattnet det.
Varken enstaka eller mångfaldigt har vågorna det,
som brusar döva för sitt eget brus
runt stenar som varken är små eller stora.
Och allt under en himmel av naturen himmelslös,
där solen går ner utan att alls gå ner
och gömmer sig utan att gömma sig bakom ett ovetande moln.
Vinden sliter i det utan några andra skäl
än att den blåser.
Det går en sekund.
Två sekunder.
Tre sekunder.
Men det är bara våra tre sekunder.
Tiden har rusat förbi som en budbärare med ilbudskap.
Men det är bara vår jämförelse.
En uppdiktad figur, en intalad brådska
och budskapet är omänskligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar