Fast på en ö

Jag känner blickarna bränna i ryggen varje gång jag går på Skridskovägen. Trots att det inte är några ute i rondellen så kan jag känna alla grannar stirra ut från fönstren, på mig. Som om jag vore ett djur i bur.

Men ibland är gatans alla barn ute och leker och gastar och när jag går förbi så slutar de upp med att leka och gasta och följer mig misstänksamt med blicken. Nästan hånfullt. Eller är det bara en gnutta medlidande jag förvränger?

De vet, jag vet att de vet och de kanske vet att jag vet att de vet. Föräldrarna var det som förklarade för dem om familjen i hus nummer fem som på ett besynnerligt sätt tunnades ut. De är på ett sätt väldigt lika barnen, för de skvallrar ju också, bara på sitt vuxna vis i det Wisteria Lane de inbillar sig.

Själv går jag runt i ett alldeles för stort hus och påminns varje dag om det som var men inte är längre.